V.42 - Film, VFU-intro och Pecha-Kucha

På måndag morgon hade vi vårt trevliga, uppskattade morgonfika. Efter det var det så dags för lärarna att dra..fixa nåt.. och vi blev lämnade med en film. En mycket bra film, De ofrivilliga.

Filmen, "the involutary" som den heter på engelska, inponerade med bland annat dessa småtjejer, som var väldigt bra på att agera så att det kändes äkta. Alla i filmen hette samma som de gör i verkligheten. Undrar hur mycket i rollerna som var dem själva?

Filmen behandlade fem olika situationer, där mer eller mindre bekanta problem skildrades:

Fjortisarna, som posar och dansar "sexigt" inför kameran, något som förde tankarna till "snyggast.se",som redovisades förra veckan. De drar sig ut på äventyr i göteborg om natten och super sig redlöst fulla i nån park.

Skådisen, som åker långfärdsbuss och råkar pajja gardinstången på toa, och den envisa busschauffören som inte vill ge upp sin stolthet, varpå han stannar på en parkering i timmar i väntan på att någon ska våga erkänna dådet på toa.

Lärarinnan, som är ung och ny på skolan. Hon krigar för att förändra saker som för henne är helt oacceptabla, inom lärarkåren, och samtidigt bli accepterad av de andra lärarna.

Grabbarna, som är "snortajta" känner varandra sedan barnsben, och festar hårt. Stämningen börjar dock bli lite för tajt, och när saker som inte anses ok för heterosexuella att göra, provas blir stämningen dålig.

Den äldre mannen, som på sin nyårsbjudning får en raket i ögat, men vägrar erkänna sig "slagen", varpå han låter sig bandageras av någon på festen och låtsas som att allt är ok. De salongsberusade männen i sälskapet passar på att vara experter inom ämnet fyrverkerier och krut.

Jag blev väldigt faccinerad av filmskaparen Ruben Östlunds förmåga att få situationerna och skådespelarna att kännas äkta. Även om inte alla situationer var situationer jag själv vart med om, så känner man igen problematiken i dem. Att inte våga erkänna, och låta tiden göra erkännandet svårare och svårare, när folk i större sällskap vägrar erkänna att något är problematiskt för att hålla uppe stoltheten och stämningen, eller när en stabil grupp gaddar ihop sig för att inte låta någon nykomling röra om i grytan och förstöra det stabila redan uppbyggda, känner jag absolut igen. Omgivningarna och sammanhangen som problemen uppstår i gör att filmen känns nära, som ett typiskt svenskt porträtt.

Skolscenen var ju intressant att se och fundera över såhär precis innan VFUn.

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=3qXryXhGcYE

Sedan var det så dags för lite information om vfu-uppgiften som ska göras. Att undersöka lärandemiljön och skriva 2-3 A4 om den verkar vara en intressant, ögonöppnande uppgift. Det lät inte alls för svårt, men när uppgiftens alla delar radas upp för en på de papper som vi fått, känns den destå mer krävande. Vi får se hur det går.

På tisdagen fick vi en genomgång i Pecha-Kucha-metoden, och jag förstod inte riktigt vad tjusningen med metoden var av den genomgång vi fick där. Jag ställde mig frågande till metoden, youtube-videon som vi fick se som exempel kändes bara stressande då killen babblade på så fort han kunde men ändå inte klarade av att hålla tempo med bilderna, och jag frågade mig varför vi ska känna oss stressade av bilderna när vi ska berätta om något. Är det inte tillräckligt utmanande att tala i grupp som det redan är?

introduktionsvideon: http://www.youtube.com/watch?v=9NZOt6BkhUg

Onsdagen och Torsdagen gick till eget arbete med våra Pecha-Kucha-presentationer, som som tur var bara var halva (10 bilder x 20 sek), med temat "min samling".

På fredagen var det så dags att redovisa våra presentationer. Jag måste säga att jag blev positivt överraskad! I stort sett alla presentationer var väldigt intressanta och roliga! Jag tror att det är kännedomen om tiden och antal bilder som gör att det blir en helt annan grej än en vanlig föreläsning. Man orkade vara taggad på vad som sades och visades genom hela presentationerna. Det blev roligare på något sätt.. svårt att veta varför. En ny utmaning förvisso, samtidigt som det var spännande att se hur det gick för gruppen att tajma bilderna till det som sades. Ibland gick det för snabbt att säga det som skulle sägas, men då kunde man låta det vara tyst i väntan på nästa bild, -det gjorde inget! Och tidsbegränsningen per bild gjorde att alla bara berättade det de tyckte var viktigast att förmedla. Tummen upp för "ptchaktja" som killen på youtube kallade det, vilket tydligen är det rätta uttalet enligt denna kvinna:

http://www.youtube.com/watch?v=wGaCLWaZLI4

-Jag tycker den presentationen är bättre, inte lika stressig, och ger mer information om varför det kan vara en bra teknik, Mattias.

V.41 -Film, Digitala rum/miljö, Föreläsning med Sernhede

Ja, denna skolvecka började då traditionsenligt en måndag! -Med en morgonsamling med frukost och tre avsnitt ur en UR-serie om skolan från år 2000, följt av en föreläsning/seminarium med Tarja, som jag missade. Ur-avsnitten var bra, och kändes trots nästan 10 år på nacken ganska aktuella än idag. De var helt och hållet intervjubaserade, och handlade om situationen ute i skolor från hela sverige, med fokus på tidens, rummets och kreativitetens påverkan på lärandet. Jag tycker dock att de tre avsnitten kändes ganska vinklade, med utgång i lite väl få lärares (och skolors?) personliga, pessimistiska åsikter i ämnena, men antar att det är naturligt i en problembaserad dokumentär som denna.


På tisdagen fick vi en föreläsning i digital miljö ur ett kanske mer konstnärs -än skolrelaterat perspektiv. - Intressant föreläsning! Mattias visade via datorn exempel på visualiseringar av hur internet ser ut, lite information om internets utveckling och innebörd för kommunikation m.m., olika begrepp och förkortningar, samt gav exempel på konstnärer som arbetar med digitala rum och deras verk. Slutligen radade han upp några kända forum/miljöer på nätet.
Detta var något av startnykeln till vad vi skulle göra resten av veckan, nämligen utforska digita miljöer och den kommunikation som utövas där.

Eftermiddagen bjöd på en föreläsning ute i hammarkullen med Ove Sernhede. Bara att ta sig dit och se lite av hammarkullen var intressant och nytt. Jag har läst lite i en bok om ungdoms/hiphopkulturen och lärandet (röd bok..minns inte namnet) av Sernhede nån gång för länge sedan, och gillat det jag läst, och såg därmed fram mot föreläsningen.
Jag fick dock svårt att hänga med på föreläsningen, även om jag tyckte det läta ganska intressant när han kopplade göteborgs historia, dess innerstad, rika delar och fattiga, invandrartäta förorter till skolan och undervisningen. Hjärnan pendlade mellan viloläge och aktivt lyssnande föreläsningen igenom och jag blev allt tröttare och fick svårare att fokusera på vad som sades. Jag funderar hur mycket det berodde på min trötthet och oförmåga att fokusera länge, och hur mycket det berodde på Sernhedes sätt att tala, och tror att det handlade om en blandning av de båda. Jag vet inte riktigt vad det var, men något gjorde snacket svårt att fokusera på länge. Någon kvart in i föreläsningen hördes rop och skrik i trapphuset, och så småningom kom en lite väl högljudd skara skolelever och deras lärare in. Man såg hur Sernhede stördes av deras viskningar, rörelser och fnitter, och det påverkade även publiken. Så småningom sade Sernhede åt dem att vara tysta, varpå publiken också vågade reagera. Dagens mest fastetsade citat kom från en i klassen: "jag förstår inte hur man kan släppa in ungar på en sån här föreläsning". Jag, och säkert större delen av skaran tänkte att de självklart hade rätt att vara där, eftersom det hela handlade mycket om dom. Jag hörde dock att folk blivit sura och hakat upp sig lite på denna kommentar, men jag tycker att det inte bör blåsas upp för mycket. Det var en ogenomtänkt kommentar bara. Jag förstår nog hur hon tänkte, att det var nog lite för svår föreläsning för grundskoleleverna att hänga med på, och de tycktes inte vara särskilt intresserade direkt, men det lät väl lite fel med "hur man kan släppa in ungar...".


På onsdagen var det så dags att leta runt och prova på olika internetforum/digitala rum. Jag ville inte testa något som jag misstänkte att någon annan provade, och testade till slut tre forum, varav två jag redovisade på fredagen. Forumen var "Passagens" chat, "Flashback" och jippii.com.

"Passagens" chat var väldigt klassisk i sin visuella stil. Man skapade sig en profil (i form av kortfattad användarinfo) och ett "nickname" som syntes i chatten. Jag gick in i rummet "Spray-exilen" - ett rum för att de som saknar sidan "Sprays" gamla chat. Chattens huvudfönster var av klassiskt mIRC-snitt, med ett huvudfönster för alla inloggade att skriva kommentarer i. Markerade man ett namn och skrev här, så stod det typ "lagomroligkille >> hanna: Hej" i huvudfönstret, vilket visar för alla online att jag skriver, riktar det jag skriver till en särskild person, något man inte behöver göra om man inte vill här. Till höger i skärm fanns alla inloggade att dubbelklicka på för att öppna ett nytt fönster med ett privat samtal.
Jag försökte forska lite i vilka som var inne, vad målgruppen var osv och vad de gjorde för tillfället, genom att fråga i huvudchaten (jag är "lagomroligkille", se bild). En person gick även in för att "ragga" genom att skriva "nån rik kille i göteborg" och vänta på svar, typ varannan minut (ctrl-v?). Till slut gick jag in i rollen som Ronny, 41 och skrev att jag var vad hon sökte, bara på kul. När hon började fråga hur jag ser ut så tog det dock emot och kändes konstigt, varpå jag helt enkelt slutade skriva till henne, utan svarade till andra istället.
Jag kan inte riktigt förklara varför, det har väl mest med fördomar att göra, men fick en ganska tragisk, sunkig känsla av att vara inne på Passagen chatt, och tänker inte göra det igen.

Länk: http://chat.passagen.se/


På Flashback, som är ett stort diskussionsforum, chattar man inte på samma sätt i realtid, utan postar sina inlägg och väntar på svar i diskussionstrådar. Dessa kan man prenumerera på, så att man får meddelat till sin e-post-adress varje gång någon har kommenterat det man skrivit i tråden. Detta forum har jag lagt märke till då det ofta dyker upp som en av de första träffarna när man söker på google. Det tycks behandla alla typer av ämnen, och det diskuteras allt mellan hus, trädgård, lån, vovve och bil - till knark, racism (varnas för, om upptäckt, med hjälp av ett litet hakkors i början av tråden), vapen, pornografi och fetisher. Det är helt på svenska, och har idag över 340 000 användare! Detta trots att det tydligen inte är tillåtet i sverige på grund av sin avsaknad av regler och censur, varpå servern ligger utomlands. En flashback diskussion om det finns här: https://www.flashback.info/archive/index.php/t-395990-p-3.htmlei=qyK9SejGM4HasAP5oNRBsa=Xoi=translateresnum=29ct=resultprev=/t-505784.html

Eftersom forumet är förbjudet i Sverige, är det ingenting jag skulle rekommendera i ett skolsammanhang, även om många elever förstås redan diskuterar på forumet.

Länk till forumet: http://www.flashback.info/

Jag skaffade också en användarprofil på spelsidan jippii, där jag minns att jag spenderade rasterna på i gymnasiet för 6-7 år sedan. Då gick det att logga in som "Guest" och det enda man kunde göra var att spela spel mot andra. Nu ser sidan annorlunda ut. Här finns nu en chat, ett diskussionsforum, användarprofiler med info och bilder, singel-och multiplayer-spel, kasino-spel att satsa riktiga pengar i, samt "hot or not", som närmast kan liknas vid snyggast.se - där man röstar på folks utseende. Här ska man dock även kryssa i hur gammal man tror att personen på bilden är, av nån anledning. Även här stöter man på tragiska, halvnakna bilder.

Forumet har idag ca 500 000 användare, vilket jag inte tror att det hade i närheten av på gymnasietiden.

Spelsidorna ser dock exakt likadana ut, och fungerar precis som förr. Man kommer, efter registrering (som är obligatorisk numera), in på en tecknad bild på ett kvarter med klickbara "spelhus" med olika specialisering och olika mängd användare inne i. Väl inne i spelrummet finns ett huvudchattfönster, precis som i passagen chatt, och en lista av alla som går att utmana i de olika, mer eller mindre kända spelen; minigolf, pool, tetris, cannons, tic-tac-toe, four-in-a-line, othello, battleships, memory och chess. När man utmanat någon och denna svarat möter man denna i ett spel, samt chattar privat under spelfönstret.

Spelen är enkla men funktionella och roliga, och jag kan tänka mig att många skolbarn världen liksom jag gjorde, spenderar rasterna på jippii.

Länk till jippii: http://www.jippii.com/

På torsdagen hade vi genomgångar av photoshop, indesign och powerpoint, en krävande dag för de som var där hela dagen. Jag har använt powerpoint mycket, och trodde att den genomgången var först av alla, på morgonen, och kom därför senare. Det visade sig dock att det var photoshop på morgonen, så jag missade det. Jag fick dock lära mig indesign på eftermiddagen, vilket jag tycker verkar vara ett mycket bra och användbart program, och som har många funktioner som t.ex word saknar vad gäller lay-out av text och bilder. Mycket fiffigt program som jag ska använda mer. Prova det!

På fredagen var det dags för redovisning av de olika forumen, via dator och projektor. Jag missuppfattade att man skulle visa forumet med en screen-shot från sin blogg, så jag fick visa bilder från mailen. Jag hade inte utforskat jippii så mycket ännu, så jag redovisade inte det, vilket jag kom på att jag kanske skulle ha gjort.

Många hade testat habbo.se, som verkade ganska roligt, och lätt att komma in i. Warcraft och framför allt second life verkar tyngre att komma in i men också fascinerande! Att second life verkligen är ett andra liv, som folk lever och skaffar hus och partner i, är både fascinerande och skrämmande! Det håller tydligen på att dö ut dock, vilket gör att många som tjänar riktiga pengar, som markägare, strippor m.m. i spelet blir arbetslösa.. Påverkar finanskrisen även i det andra livet tro?

Om skolveckan v.40

Ännu en rätt så fullspäckad vecka, bortsett från onsdagen med eget arbete, då jag jobbade ambitiöst och noggrant med återhämtning/vila.

Måndagens morgonmöte var mycket relevant och viktigt för mig och troligen för alla oss studenter, då den gav oss mycket mer klarhet i vad utbildningen skulle ge och varför den inte kommer vara teknikbaserad i form av t.ex. färglära, perspektiv m.m.. Jag tillhörde också en av dem som tyckte att bildkunskaper var viktigt för att ge oss medel att ha till hands när vi hjälper barnen.
Jag tycker så här i efterhand fortfarande att lite introduktion och exempel på tekniker som barnen kan få prova på vore bra att ha på hdk, men har inte längre samma inställning som innan morgonsamlingen i måndags, då jag såg det som något märkligt att det inte fanns med i utbildningen. Vad jag inte hade kännedom om förr, var att det typ går att utläsa/tolka ur endast en halv punkt i kursplanen att läraren bör ha kännedom i hur man använder traditionella skapartekniker. När jag nu vet mer om hur det ser ut i de stöddokument, vilka egentligen är vår ända säkra källa att luta oss mot och försvara oss med, och att det handlar mer om identitetsskapande, individuellt uttryck och utvecklad kreativitet än någonting annat, förstår jag förstås att hdk lägger fokus på det.
Anledningen varför jag känner att jag skulle vilja ha en genomgång i olika tekniker är att undervisningen i praktiken fortfarande har stort fokus på användandet av traditionella tekniker. Detta starka fokus kan vara en följd av svårigheten att betygsätta i bild, något jag kan tänka mig blir lättare att göra om man lägger stor vikt vid olika teknikers korrekhet i användning , som porträtt och perspektiv t.ex. Jag skulle därmed känna mig tryggare i min roll ute på VFU ifall jag hade lite mer säkra kunskaper att vägleda eleverna med när de arbetar med traditionella tekniker.

Traditionella metoder och tekniker är ju ändå ett av målen att sträva mot att eleven kan använda sig av i slutet av nian, enligt kursplanen på skolverkets hemsida:

http://www.skolverket.se/sb/d/2414/a/16139/func/kursplan/id/3869/titleId/BL1010%20-%20Bild

Det förvånar mig lite att den diskussion vi hade hade dykt upp flera gånger tidigare år, senast i november, något som jag tror tyder på att mer information bör förmedlas av lärarna och/eller att mer information bör uppmärksammas av oss studenter när vi börjar här.

På förmiddagen hade vi en föreläsning som jag valde att missa till förmån för ett "maskinkörkort" som väntade mig i träverkstaden. Något som också nämndes på morgonsamlingen var att vi bör utnyttja hdk's lokaler för att öva oss i tekniker på egena hand, något jag hoppas maskinkörkortet kommer kunna användas till.

På eftermiddagen hade vi en föreläsning i ren korvstoppningsform, där en man (är kass på att komma ihåg namn) med skönt sinne för humor gick igenom bildskapandet i skolans historia väldigt kortfattat på traditionell over-head. Det kändes ändå rätt bra och vettigt det hela.


Tisdagens första lektion under temat "Digital Miljö och Visuell Retorik" var en dag jag kommer minnas. Till att börja med fick vi gå ut och teckna av situationer som hade med ett krångligt citat att göra. Typ nånting med att handlingar har en elasticitet som inte etiska omdömen har. Kul var det iaf. Och kallt. Vi fick sedan flödesskriva lite, följt av 20 min skrivande om oss själva med start i orden "jag är den som", vilket ledde våra texter in på, i många fall, mycket personliga grejer.
Uppgiftens syfte började här ifrågasättas, något jag förstår, med Mattias vägrade svara i detta skede. Att bara göra något utan att veta varför kan vara omotiverande, så jag tycker att iaf en litet aning om vad som skulle komma och varför skulle vara bra. Men kanske skulle uppgiften inte fungera lika bra då? Vad vet jag..
Det blev sedan dags för alla att var och en läsa upp det de hade skrivit för gruppen. Detta ledde till tårar hos en-två personer, och även jag började darra på rösten när jag läste upp det jag skrivit. Jag blev förvånad.. ställd av att min röst började darra. För det jag skrivit var inte så farligt avslöjande, tyckte jag. Men orden kom från mitt inre, var ocensurerade och personliga ändå, vilket gjorde att de inte kändes ok att göra offentliga. Vi öppnade oss alla då vi var tvungna att lämna vår sköld därmed och vår bild av oss själva utåt.
I vår proffession kommer vi att ha en lärarroll som skydd för det allt för privata, det har jag märkt på VFUn. På samma sätt har vi olika "skydd" i olika sammanhang. Jag tror, kort sagt att att detta var en bra övning för oss, som gjorde oss medvetna om denna fasad/roll som finns hos elever och lärare i skolan, och som vill brytas ned så lite som möjligt.


Torsdag och fredag fortsatte vi med den Visuella retoriken med Nike och med olika workshops. Hennes workshops bjöd till att börja med på porträttteckning i valfritt material (blyerts, kol, pastellkritor, vaxkritor, tusch m.m.). Denna övning övade oss i att snabbt och på väldigt kort tid (1-2 min), se hur någon ser ut, och att överföra det med handen på papperet. Vi fick även öva oss på att dra raka och kurviga linjer med starkt fokus på handen och hur den styr pennans gång. Vi fick prova på att teckna samma motiv/samma person flera gånger, även med fel hand och med två händer samtidigt. På eftermiddagen på torsdagen fick vi skissa av leksaker, från flera vinklar i en och samma bild (blev jättekladdigt), och så småningom omarbeta och vidarearbeta på varandras bilder.

Dagen därpå (fredag) fick vi skissa av varandra i helkropp a la kroki, i olika poser, med ändast 30 sekunder - 2 min tid på oss. Sedan var det dags att gå ut i naturen och leta efter saker som hör hemma där (grenar, stenar, bär, blad, gräs m.m.), att ta med till hdk och måla av i stort---gigantiskt format i aulan. Uppgiften gick ut på att fokusera på något väldigt litet i något (t.ex. en liten del av en blomma) och förstora upp den, utan att låta papperet bestämma storleken. När vi behövde mer plats byggde vi bara ut pappersytan med fler papper som vi tejpade på, tills motiven blev typ 5-10-20 (!) A3 stora.

I början på första workshopen talade Nike om hur avbildning inte längre är nödvändigt, pga kamerans mer exakta bilder, att man aldrig har tid att göra en bild exakt verklighetstrogen. Sedan satte vi igång och avbildade varandra och objekt från skogen, vilket kan tyckas motsägelsefullt. Men med de material vi hade till hands och den korta tid vi hade på oss handlade det aldrig om att lyckas avbilda någonting exakt, utan jag tolkar det som att det snarare handlade om om att lita på vår förmåga att göra linjer, och öva känslan för att överföra det vi ser med ögat för ögonblicket till handen och pappret. Vi fick bland annat öva på att se förhållanden mellan kroppsdelarna ur olika vinklar, då vi satt i ring kring den vi ritade av på 30 sekunder. Syftet med den avslutande uppförstoringen av ett föremål från naturen är lite osäkert hos mig. Men jag gillade ändå uppgiften i sin helhet, då man, liksom många barn gör, inte lät sig begränsas av ytan att måla på, samt målade så stort att finmotoriken inte längre spelade någon roll, utan man skapade med hela kroppen. Kan tänka mig att alla övningar är bra att testa med elever i framtiden, då de övar upp perceptionen, hur något ser ut, samarbetet mellan öga, hand och papper m.m.

V. 39 - Sokratiska samtal, Konstbienalen, Föreläsningar på Världskulturmuseet, Stadsplaneringsprojekt, Digital lärandemiljö m.m.

Ja, som titeln visar, så har det vart en väldigt intensiv vecka med mycket information att hålla reda på.
Jag börjar från början med måndagens sokratiska samtal. Vi fick en liten bok första veckan som behandlar den sokratiska samtalsformen. Jag var inte här då, och lyckades inte heller få tag på boken i tid till måndagens föreläsning och workshop. Jag deltog bara på workshopen på eftermiddagen, men det visade sig att det inte var svårt att hänga med och använda sig av sokratiska samtal i grupp, även om jag inte hade någon koll på alla grundtankar bakom tillvägagångssättet, beståndsdelar och vad de kallades osv sedan innan workshopen.

Mina spontana tankar om sokratiska samtal är att det är ett mycket bra sätt att öva sig på att diskutera demokratiskt i en grupp om något. I och med att vi inte söker efter ett gemensamt svar, utan bara olika olika synvinklar, som sedan ifrågasätts, så har ingen mer rätt än de andra, alla bör vänta på sin tur för att inte prata i munnen på varandra, alla bör lyssna för att kunna utveckla och ifrågasätta den andres teori, m.m. Jag uppskattar samtalsmetoden, eftersom den lämpligt kommer till användnining när man t.ex. diskuterar ett konstverk med en bildklass, här på hdk, eller i sin framtida lärarroll. -Jag gillar den här typen av direkt synlig koppling mellan ett arbetssätt och mitt/vårt arbete.

Sokrates var "den visaste" eftersom han inte påstod sig veta någonting. Förövrigt sägs det att han var "liten, tjock och ovanligt ful"..
http://sv.wikipedia.org/wiki/Sokrates



Dagen därpå hade vi göteborgs Konstbiennal på schemat. Här gick vi i basgrupp till några av de ställen där konstbienalen håller till. Vi besökte stadsbiblioteket, där en dansk konstnär (minns inte namnet) ställde ut sin enorma serie teckningar, som påminnde om ett manus i bilder tecknade från olika vinklar, och som berättade om en pessimistisk framtidssyn där alla människor gör samma saker i samhället (konsumtion, marknadsföring och krig, skött från kontorsbyggnader, i stort sett). Vi gick även till konstmuseet och byggnaden brevid, där vi såg bland annat filmer där människor som varit "på andra sidan"/tillfälligtdöda/i himlen m.m. talade om sina upp-"levelser". Ett konstverk jag fastnade för på konstmuseet var en film på bottenvåningen, ihopklippt av katastrof-och undergångs-klipp från populärkultur och media, med actionfylld musik till. Till uppgift hade vi att föra sokratiska samtal utifrån vad vi såg, vilket vi gjorde ständigt, ibland med och ibland utan en tanke på att vi hade det som en uppgift från skolan.

Jag sökte efter filmen som jag fastnade för på konstmuseet och kom fram till att den hette "Doomed", av filmkonstnären Tracey Moffat. Jag har sökt på "Doomed", men inte hittat något mer av den än vad som syns på den här bloggen: http://larsgustaf.blogspot.com/

Men jag hittade en annan, mer vacker film av henne som jag också gillade mycket:
http://video.google.com/videosearch?q=tracey+moffat+doomed&emb=0&aq=f#q=tracey+moffat&emb=0



I onsdags så besökte vi Världskulturmuseet, där vi fick möjlighet att delta på en mängd föreläsningar. Besöket var väldigt trevligt tycker jag, med frukost, lunsch och fika på schemat, och jag gick bland annat på föreläsning med allas våran Sven-Erik Liedman. Han beskrev kort globaliseringen och lärande, och förde ihop de två. Han berättade väldigt kortfattat om två väldigt stora områden, och det märktes att det var en öppnande föreläsning för dagen, då det blev stora luckor i informationen som jag ibland kände behov av att veta mer om.
Jag gick sedan på ett så kallat miniseminarium (som till min besvikelse visade sig vara en föreläsning), med Tarja härifrån HDK. Den var i alla fall intressant.
Hon talade bland annat om det inkluderande arbetet inom ett känt italienskt förksoleväsen som hon haft mycket kontakt med, och förklarade hur det inkluderade barn och föräldrar på ett annorlunda sätt och lät barnens arbete värderas högt och publiceras, något jag tycker verkar jättebra, och får mig att tänka på det offentliga rummet och barns möjligheter att påverka sin omvärld i framtiden.
Hon gick även kortfattat igenom några av sina favoritteorier om kultur och inkludering och vad de behandlade, i punkform på over-head, något som blev väldigt stressigt för henne att hinna med, och som gjorde att man knappt han reflektera någonting över vad som sades och stod. Jag minns att jag bland annat blev kritisk till en punkt som beskrev ordet "dialog" som ett samtal, som till skillnad från "diskussion", ledde till samförstånd och samarbete. Jag tänker att målet med att föra en diskussion oftast är att komma fram till något, t.ex. ett samförstånd och att dra i samma riktning, precis som dialogen. Jag förstår dock att ordet "dialog" kanske har mer av ett sådant fokus än "diskussion", som inte nödvändigtvis behöver leda till en dialog.

Efter Tarjas föreläsning gick jag till miniseminariet "Samarbete eller konflikt" med Anders och Cecilia. Deras seminarium var av workshop-form, på ett väldigt lekfullt sätt. Jag tyckte det märktes på dem att de var certifierade handledare på deras ibland synligt inövade gester och ordval. Workshopen var rolig och satte igång tankeverksamheten kring hur vi själva agerar, men ibland kändes det spretigt, och man visste inte riktigt på vad man skulle fokusera sina tankar, vad det var meningen att vi skulle få ut av allt. Jag fick lite känslan av att de hade sina ryggsäckar av böcker och teorier med sig och testade allt på oss utan att berätta vad vi höll på med och varför. Det kändes för mycket som en flummig lek, utan förankring av något slag. Väldigt mycket fokus låg på oss själva och att reflektera kring hur vi är och hur vi beter oss i olika situationer, något som förstås ändå är viktigt.

Inbjudan till "interkulturell pedagogik"
http://www.konstkonsulenterna.se/vgregion/images/egna/nyheter/090923_ikp_inbjudan.pdf



Idag, fredag, är jag helt slut i huvudet efter denna tuffa kultur-och identitets-vecka. Jag har precis varit på en föreläsning/diskussionsseminarium med en färgglatt klädd snubbe som jag inte minns namnet på. Han förklarade att huvudtemat för föreläsningen var närvaro - och frånvaro med inriktning på den Digitala miljön. Han var väldigt rolig och intressant att lyssna på, med sin kunskap i olika teorier och filosofiska tankar kring vad som är närvaro och frånvaro av lärare och lärande i olika situationer, något som vi diskuterade i ring, med en uppenbart sömnig, slutkört klass. Jag kände att hans tankemönster ibland var för invecklade för gruppen. På vägen mot förklaringen av sina teorier och vad han ville ha sagt för att sedan fokusera på, var han ständigt tvungen att stanna upp och förklara för oss vad orden han förklarade med betydde. Till exempel begav han sig in på modernismen och post-modernismen, som han blev tvungen att förklara i ca en halvtimme för att vi skulle bli det minsta smartare, innan han kunde fortsätta. Jag tycker dock att allt han berättade om är intressant, så jag gillade verkligen föreläsningen. Det förundrar mig att vi inte stött på eller presenterats för just modernism-och post-modernismen på någon av lau-kurserna, eftersom de tycks höra samman med värderingar av kunskap, som t.ex. positivismen (fick jag förklarat för mig senare).
Han visade roliga filmklipp från youtube som var kopplade till det han talade om, vilket lät hjärnan vila lite, men i slutet av lektionen såg jag ändå att stora delar av klassen nog var för trötta för att orka hänga med i den djupa diskussionen som hölls.
I diskussionen nämndes det faktum att i stort sett allt skolarbete vi gör kan skötas på distans via internet. Någon sade att hans skräp-självporträtt hade kunnat göras från Thailand, varifrån foton och info skickats. Jag tror att större och större del av utbildningen kommer att ske som den jag just nu sitter med, via internet. På LAU260-kursen använde vi oss lite av forumet "fronter", något som redan är väldigt stort, men som säkert kommer att utvecklas och användas ännu mer.
http://se.fronter.info/

Fortsättning jag, du, vi. Workshop fredag

Dagen efter redovisningen blev något av en fortsättning på identitet - och gruppskapar-veckan.

Vi fick på workshopen till att börja med lägga ca en timme på att välja en sten, som vi sedan skulle granska och rita av.

Jag kom några minuter sent till lektionen varpå jag trodde att det bara var en rita av-övning utan "fortsättning", med fokus enbart på stenen. Det visade sig dock vara mer än så. Jag blev positivt överraskad när jag fick veta att vi nu skulle utgå från känslan vi fick av stenen och rita en tonåring utifrån den. Det kändes mer givande att finna inspiration i en sak för att sedan teckna något annat, en teknik jag kan tänka mig att använda t.ex för mitt eget skapandes skull vid en idétorka, eller för eleverna i en skolklass skull.

När vi sedan ritat våra tonåringar var det dags att bilda grupper av elever med våra teckningar. Vi fick nu diskutera olika typer av elever som finns i klassrummet och vilka som grupperar sig med vilka, undergrupperingar m.m. -Givande och bra att koppla uppgiften till verkligheten i skolan på det sättet!

Medan vi diskuterade vilka eleverna på teckningarna var, kom jag att tänka på karaktärerna ur en känd film som skulle passa bra att visa i sammanhanget, nämligen "The Breakfast club".

http://www.youtube.com/watch?v=dkX8J-FKndE

-Den är gammal, med karaktärer som säkert många skulle tycka kändes oäkta och överdrivna, men jag tycker ändå att den har fångat några av "huvudtyperna" hyfsat bra. Jag funderar hur den skulle fungera i ett klassammanhang i grundskolan. Hur mycket av en tankeställare den egentligen är?

Jag, du,vi. Inlägg 2, torsdag

En intressant workshop där vi praktist fick fundera över och visa vår identitet i form av ett självporträtt av vårt eget skräp hämtat hemifrån, samt diskutera och associera vår framställning av oss själva i förhållande till andras.

Jag tycker att det var roligt att få veta andras tankar kring vad mitt konstverk (i form av en robot-liknande figur, gjord av ett paket drickchoklad, en gammal skivspelare, trumpinnar m.m.) uttryckte. Ordet analogt hade jag inte tänkt på innan, men det tilltalade mig så fort jag såg det. På samma sätt är det ett sätt för eleverna, som ju ofta är i en identitetssökande fas i livet, att få fundera över vilka de är och hur de ser på sig själva och andra.

Övningen väcker tankar kring hur man skulle kunna använda sig av detta i ett skolsammanhang. Återvinning av material hemifrån är fantasieggande och miljövänligt. Jag, som utbildar mig till både slöjdlärare för grundskolan och bildlärare upp till gymnasiet, skulle gärna låta eleverna arbeta i båda klassrummen, med verktyg och material från båda ämnena till hands.

Min skapelse kom också att liknas med wall-e och E-T, vars utseende kan tänkas påminna om min skräpfigur.

http://www.youtube.com/watch?v=5e16U8UsT4I
http://www.youtube.com/watch?v=t4yUQJeKZNs

Dock vet jag inte hur mycket deras egenskaper påminner om mina egentligen.

Första projektet klart

Första arbetsveckan var väldigt rolig och givande!

Att arbeta med och påverka offentliga platser är förstås viktigt på många sätt. Till exempel genom att det stärker känslan av att man faktist kan påverka den plats man är på, även i det icke-privata rummet, något som är viktigt för skolungdomar att få känna. Många ungdomar förändrar sin offentliga miljö, men mycket sker på negativa sätt, t ex genom skadegörelse, klotter och graffiti (som man i och för sig kan tycka påverkar miljön positivt snarare än negativt). Kanske skulle en veckas "förändring i det offentliga rummet" i skolan vara positiv genom att ungdomarna lär sig andra sätt att sätta prägel på omgivningen, som är mindre skadlig och "förstörande" för miljön än graffitti?
Svårigheten tycker jag till stor del verkar bestå i att det bör vara tillåtet att göra förändringen ifall man vill att den ska bestå, och ifall till exempel en skolklass ska ut och förändra på samma sätt som vi gjorde. Det känns som att det mesta av de idéer som dyker upp kan vara svåra att få godkända av kommun m.m. samt att det kan vara svårt att veta vart man ska vända sig med frågan. Våra (HDK-studenternas) projekt visade att så var fallet, iaf nu när vi bara hade en vecka på oss. De flesta, eller näst in till inget n tycktes ha kontrollerat att det de gjorde var tillåtet. Istället kom det att handla mer om att avväga vad som är OK att göra och vad som är för förbjudet för att våga genomföra, något som jag tror kan bli ett problem om man släpper ut en klass i grundskolan på samma sätt som man gjorde med oss. Mycket är svårt att avgöra, om det är mest bra eller dåligt, om flest gillar det eller ogillar det.
Ett bra exempel på skadegörelse som till stor del uppfattas som positiv, är Gävlebocken. Denna brinner sånär som på varje år sedan 1966, något som blivit en tr tradition i Gävle. Samtidigt finns varje år mängder med insändare och klagomål i tidningar m.m. som tycker att bocken ska få stå kvar, samt att det är farligt med brinnande halm i vinden mot gamla gävles trähus.
Själv tycker jag att den ska brännas varje år då det är en tradition som sätter gävle på kartan.

Några länkar till bocken:

http://www.merjuligavle.se/Bocken/
http://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%A4vlebocken
http://www.aftonbladet.se/debatt/article182760.ab

Min tavelram - rama in utsikten!

http://www.hdk.gu.se/sv/student/calle-bauman