Filmen, "the involutary" som den heter på engelska, inponerade med bland annat dessa småtjejer, som var väldigt bra på att agera så att det kändes äkta. Alla i filmen hette samma som de gör i verkligheten. Undrar hur mycket i rollerna som var dem själva?
Filmen behandlade fem olika situationer, där mer eller mindre bekanta problem skildrades:
Fjortisarna, som posar och dansar "sexigt" inför kameran, något som förde tankarna till "snyggast.se",som redovisades förra veckan. De drar sig ut på äventyr i göteborg om natten och super sig redlöst fulla i nån park.
Skådisen, som åker långfärdsbuss och råkar pajja gardinstången på toa, och den envisa busschauffören som inte vill ge upp sin stolthet, varpå han stannar på en parkering i timmar i väntan på att någon ska våga erkänna dådet på toa.
Lärarinnan, som är ung och ny på skolan. Hon krigar för att förändra saker som för henne är helt oacceptabla, inom lärarkåren, och samtidigt bli accepterad av de andra lärarna.
Grabbarna, som är "snortajta" känner varandra sedan barnsben, och festar hårt. Stämningen börjar dock bli lite för tajt, och när saker som inte anses ok för heterosexuella att göra, provas blir stämningen dålig.
Den äldre mannen, som på sin nyårsbjudning får en raket i ögat, men vägrar erkänna sig "slagen", varpå han låter sig bandageras av någon på festen och låtsas som att allt är ok. De salongsberusade männen i sälskapet passar på att vara experter inom ämnet fyrverkerier och krut.
Jag blev väldigt faccinerad av filmskaparen Ruben Östlunds förmåga att få situationerna och skådespelarna att kännas äkta. Även om inte alla situationer var situationer jag själv vart med om, så känner man igen problematiken i dem. Att inte våga erkänna, och låta tiden göra erkännandet svårare och svårare, när folk i större sällskap vägrar erkänna att något är problematiskt för att hålla uppe stoltheten och stämningen, eller när en stabil grupp gaddar ihop sig för att inte låta någon nykomling röra om i grytan och förstöra det stabila redan uppbyggda, känner jag absolut igen. Omgivningarna och sammanhangen som problemen uppstår i gör att filmen känns nära, som ett typiskt svenskt porträtt.
Skolscenen var ju intressant att se och fundera över såhär precis innan VFUn.
Sedan var det så dags för lite information om vfu-uppgiften som ska göras. Att undersöka lärandemiljön och skriva 2-3 A4 om den verkar vara en intressant, ögonöppnande uppgift. Det lät inte alls för svårt, men när uppgiftens alla delar radas upp för en på de papper som vi fått, känns den destå mer krävande. Vi får se hur det går.
På tisdagen fick vi en genomgång i Pecha-Kucha-metoden, och jag förstod inte riktigt vad tjusningen med metoden var av den genomgång vi fick där. Jag ställde mig frågande till metoden, youtube-videon som vi fick se som exempel kändes bara stressande då killen babblade på så fort han kunde men ändå inte klarade av att hålla tempo med bilderna, och jag frågade mig varför vi ska känna oss stressade av bilderna när vi ska berätta om något. Är det inte tillräckligt utmanande att tala i grupp som det redan är?
introduktionsvideon: http://www.youtube.com/watch?v=9NZOt6BkhUg
Onsdagen och Torsdagen gick till eget arbete med våra Pecha-Kucha-presentationer, som som tur var bara var halva (10 bilder x 20 sek), med temat "min samling".
På fredagen var det så dags att redovisa våra presentationer. Jag måste säga att jag blev positivt överraskad! I stort sett alla presentationer var väldigt intressanta och roliga! Jag tror att det är kännedomen om tiden och antal bilder som gör att det blir en helt annan grej än en vanlig föreläsning. Man orkade vara taggad på vad som sades och visades genom hela presentationerna. Det blev roligare på något sätt.. svårt att veta varför. En ny utmaning förvisso, samtidigt som det var spännande att se hur det gick för gruppen att tajma bilderna till det som sades. Ibland gick det för snabbt att säga det som skulle sägas, men då kunde man låta det vara tyst i väntan på nästa bild, -det gjorde inget! Och tidsbegränsningen per bild gjorde att alla bara berättade det de tyckte var viktigast att förmedla. Tummen upp för "ptchaktja" som killen på youtube kallade det, vilket tydligen är det rätta uttalet enligt denna kvinna:
-Jag tycker den presentationen är bättre, inte lika stressig, och ger mer information om varför det kan vara en bra teknik, Mattias.
Usch, De Ofrivilliga var bland det svettigaste jag sett! Småtjejerna var ju sensationellt bra faktiskt. Och mardrömmarna om Leffe kommer att dugga tätt ett bra tag framöver...
SvaraRadera