Igår var jag i skolan för att bara göra.
Jag gjorde, men jag känner att jag måste utvärdera mina tankar lite för mig själv.
Jag gick upp till skulptursalen. Där satt Björn och ritade.
Jag gick ner i källaren. Hämtade "skräp". Gick upp.
Gick ner till klassrummet. Hämtade tejp. Gick upp igen.
Att bara sätta igång och göra något. Innäbär det att jag ska tejpa ihop skräpet/materialet på måfå? Ska jag gå på "magkänslan" när jag sätter ihop det?
Vad ska styra mig? Min känsla? Min bakgrund/det som lett mig till att skapa med tejp och skräpmaterial i skulptursalen?
"Tänk inte, bara gör". Planlöst görande, finns det? Det jag gjorde var inte planlöst. Jag kom till skolan, med att hitta skräp och tejpa ihop det som en preliminär plan från start.
Däremot kan man skapa utan långsiktiga planer/klara mål. Min ända långsiktiga plan är att jag ska ta mig framåt med projektet och testa, för jag har ingen bild av något färdigt resultat den här gången.
Att bara göra, har jag äntligen, i förra delen av projektet, bevisat för mig själv skapar nya tankar.
När det nu var dags att sätta ihop skräpet/delarna, så hade jag ingen aning om i vilken ordning jag skulle bygga ihop delarna, och vilken formation jag ville skapa! Jag visste bara att jag skulle följa de tips jag fått och inte låta den bild jag klarar av att skapa/se i mitt huvud styra, liksom det skapades storlek.
Jag gick till slut upp på skulptursalens loft och kastade ner några delar i taget på golvet nedanför. Som de hamnade tejpade jag sedan fast delarna (av nån anledning).
En sladd hamnade i en liten hög, ganska dold. Den gick jag upp och kastade igen, för jag ville att den skulle sprida ut sig av nån anledning, innan jag tejpade fast den.
Björn erbjöd mig att använda en gipsmask på pinne, som han hade gjort vid första terminens gestaltningstillfälle. Den försökte jag sätta fast "på känsla" och stack ned den i ett hörn. Vips, så var det något föreställande. Någon form av krälande, människolik varelse.
Vad har jag då gjort?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar