5 bilder ur min skissbok

Jag funderade över vad som är vackert/fint/snyggt vad gäller stil och hur man väljer att se ut, och försökte göra något där det "vackra" (här i form av smink och hårfärg) går över i något fult/osmakligt. Vart den gränsen går är olika för olika personer, för iaf jag känner igen typen jag ritat, den är inte helt ofrämmande.

När högstadie-eleverna på min vfu-skola såg bilden sade de bland annat "gud vad snyggt, vem är det?", varpå jag undrade om de bara menade att jag ritade snyggt eller om personen (som för dem tycktes vara ganska verklig) var snygg?

Den här bilden suddar ut flera gränser: Gränsen mellan barnsligt och vuxet, både stilmässigt och innehållsmässigt (ett "moget" försök till avritning av en kaffekopp med blankhet och skugga möter en barnslig teckning med typ streckgubbar som är rädda för "kåpen"), och mellan tredimensionellt och platt, som här möts. Jag har även ritat lite av bordet som jag höll mig på, som går över i det vita skissblocket, vars metall-spirtal jag ritat dit skuggan till.

Gränsen här är ganska tydlig: Den mellan oväsen/ljud och musik.

Jag minns hur vår musiklärare på högstadiet visade oss den "konstmusik" han brann för, med trasiga gitarrer och pianon preparerade med suddgummin och skräp, och alla tyckte att det var bara oväsen. På samma sätt tycker många att hårdrock, framförallt med "growl-sång" är oväsen. Blir hamrandet och sågandet musik när det är i en viss takt eller när någon sjunger till? Behöver det ens vara det minsta regelbundet för att vara musik?

Här har jag ritat gränsen mellan det himmelska livet och helvetet, med en mur mellan dem. Vissa lever ovanpå muren, på gränsen, varpå de kan falla åt vilket håll som helst. Vissa gräver sig sakta genom muren från en sida till en annan, ovetandes om vad som finns på andra sidan. Jag har fått kritiken att det är så mycket detaljer och så fritt från nyanser att det blir svårt att urskilja allt, vilket jag här är nöjd med. Det kan vara svårt att veta vart man befinner sig, vart man rivit ut luckor i muren och hur nära man är att ta sig igenom.

Denna var den första skiss jag gjorde i boken: Jag tänkte typ vart går gränsen till framgång? Vad som är framgång sitter väl i betraktarens öga? Samhället har ju gett oss en bild av vad framgång innebär, något som den bakre gubben illustrerar. Men mannen i förgrunden tycks ändå ha en syn på sig själv som ganska lyckad i jämförelse.

Vem har framgång? Vart går gränsen?